Karabach-frågan, tidigt 1900-tal: Rötterna till dagens konflikt gror

Skapandet av Azerbajdzjan och dess territoriella krav, 1918

Historiskt sett har namnet Azerbajdzjan varit benämningen på den nordvästra delen av dagens Iran, söder om floden Araxes (dagens gräns mellan Armenien och Iran). Namnet har sina rötter i det historiska riket Atropatkan som var en del av Medien och senare Persien (c:a 900- till 500-talet f.Kr.).[19] Dagens Azerbajdzjan har fram till 1918 istället varit känt som Albanien eller kaukasiska Albanien.[20] Albanien kom senare att splittras upp i olika delar och ersattes av bl.a. provinserna Shirvan och Aran (se karta 2).[21] Fram till 1918 brukade man använda benämningar som ”muslimer”, ”kaukasiska turkar” eller den term som användes mest, nämligen ”tatarer” för dess invånare.[22] Benämningen ”muslimer” som ett samlingsnamn för de olika folkgrupperna i området kan också bevittnas ända till 1921 då Bolsjevikpartiets kaukasiska byrå använde följande formulering vid beslutet om annekteringen av Nagorno-Karabach till Azerbajdzjanska SSR: ”nödvändigt för etableringen av fred mellan armenier och muslimer”.[23]

Karta 2

Valet av namnet Azerbajdzjan 1918 förargade regeringen i Persien (dagens Iran) som misstänkte att republiken inte var något annat än ett verktyg i de osmanska turkarnas planer för att så småningom även göra anspråk på den persiska provinsen Azerbajdzjan i Persiens nordvästra spets som angränsade till Turkiet och det nybildade Azerbajdzjan. Denna misstanke kunde även bekräftas i de osmanska ledarnas planer, bl.a. i det citat som den turkiske general Vehib pascha uttalade under förhandlingarna med Armenien, vilket behandlas närmare längre fram i texten. Historieprofessorn och orientalexperten Bert G. Fragner håller med kollegan Tadeusz Swietochowski när han hävdar att namnet Azerbajdzjan valdes med intentionen att på sikt göra anspråk på iranska Azerbajdzjan.[24] Historikern och Främre orientexperten Igor M. Diakonoff skriver att dåtidens största muslimska politiska parti i Transkaukasus, Musavat-partiet, ”förlitade sig på den totala upplösningen av Iran under denna period och hoppades att på ett enkelt sätt kunna annektera iranska Azerbajdzjan i sin stat. Fram till 1900-talet kallade förfäderna till dagens azerier sig för Turki medan ryssarna kallade dem för tatarer.”[25] Detta påstående kan även bekräftas av liknande strömningar i dagens Azerbajdzjan. Ett konkret exempel är en motion i Azerbajdzjans parlament den 1 februari 2012 där man föreslår att byta det officiella namnet från Republiken Azerbajdzjan till Republiken Norra Azerbajdzjan eftersom "två tredjedelar av historisk azeriskt land ligger i Iran".[26] Även Nationernas förbund (föregångaren till dagens FN), vägrade erkänna republiken Azerbajdzjan och förklarade sitt beslut bland annat baserat på följande:

…[Azerbajdzjan] verkar aldrig tidigare ha utgjort en stat, men istället alltid varit en del av större grupper så som mongoliska eller persiska och sedan 1813, Ryska imperiet. Namnet Azerbajdzjan som har valts för den nya republiken är också namnet på den angränsande persiska provinsen.[27]

Istället föreslog regeringen i Teheran benämningen Kaukasiska Azerbajdzjan, ett namn som Teheran själv använde i sina uttalanden och kommunikéer.[28]

Den nya azeriska regeringen deklarerade även inkluderingen av Nagorno-Karabach och Zangezour (ett bergigt område i provinsen Siunik i södra Armenien) i sitt territorium, men armenierna i dessa två områden vägrade acceptera en azerisk överhöghet. Azeriernas krav stöddes också av de osmanska turkarna som ansåg sig vara tatarernas, numera azeriernas kusiner. Vid gränsförhandlingarna med Armenien (1917) framförde den turkiske generalen Vehib pascha den osmanska ståndpunkten som visade att de ungturkiska ledarnas hängivenhet för skapandet av Panturan (ett nytt turkiskt rike som sträckte sig från Svarta havet till Centralasien) brann starkare än någonsin:

Ni ser att ödet drar Turkiet från väst mot öst. Vi lämnade Balkan, vi håller även på att lämna Afrika, men vi måste sträcka oss mot öst. Vårt blod, vår religion, vårt språk finns där. Och detta har en oemotståndlig magnetism. Våra bröder finns i Baku, Dagestan, Turkmenistan och Azerbajdzjan [provinsen i nordvästra Iran]. Vi måste ha en väg till dessa områden. Och ni armenier står i vägen för oss. Genom att kräva Van blockerar ni vägen till Persien. Genom att kräva Nachitjevan och Zangezour hindrar ni vår gång till Kur-dalen och vår tillgång till Baku. Kars och Akhalkalak stänger våra vägar mot Kazakh och Gandzak [Ganja]. Ni måste stiga åt sidan och ge oss rum. Våra grundläggande skillnader ligger i dessa frågor. Vi behöver två breda avenyer som kommer att tillåta våra arméer att avancera och försvara oss själva. En av dessa vägar är Kars-Akhalkalak-Borchalu-Kazakh som leder till Gandzak, medan den andra passerar genom Sharur-Nachitjevan-Zangezour till Kur-dalen. Ni får stanna kvar mellan dessa två, d.v.s. runt Novo Bayazid och Etchmiadzin.[29]

Men armenierna i Nagorno-Karabach vägrade vika sig och istället höll man en egen kongress varvid man valde ett nationellt råd och utropade sin självständighet under namnet Karabachs folkliga regering (juli 1918).[30] Med eldupphörsavtalet i Mudros (oktober 1918) ersattes de osmanska trupperna i Transkaukasus av brittiska förband. Azerbajdzjan försökte nu att annektera Nagorno-Karabach med hjälp av britterna. För att etablera full kontroll över oljeexporten från Baku (eller snarare hindra bolsjevikerna från att få denna kontroll), gjorde den brittiska ledningen allt under fredskonferensen i Paris (1919) för att lägga Nagorno-Karabach under azeriskt styre. Med detta stöd utfärdade regeringen i Baku ett ultimatum (15 januari 1919) till Karabachs styre att erkänna den azeriska överhögheten. Ultimatumet avfärdades av den armeniska befolkningens kongress den 19 februari 1919. Resolutionen sa bland annat att:

Med insisterandet på principen om folkens självbestämmande, respekterar den armeniska befolkningen i Karabach de angränsande turkiska folkens rätt till självbestämmande och vill med detta beslut bestämt protestera mot den azeriska regeringens försök att eliminera denna princip hos Nagorno-Karabach och kommer aldrig att erkänna den azeriska överhögheten.[31]

Denna episod påminner alltför väl om den nuvarande situationen. Men trots protesterna från Karabachs befolkning, fortsatte engelsmännen att stödja den azeriska regeringens krav på att inkludera Karabach och Zangezour inom Azerbajdzjans territorium, vilket armenierna fortsatte att bestämt avfärda (officiellt uttalande vid den femte kongress, 23 april 1919).[32] En sak bör anmärkas, nämligen det att 1919 års dokument avslöjar att Karabachs azeriska befolkning ofta inte fick uttala sin mening i dessa kongresser om Karabachs framtid och därmed inte var delaktiga i besluten, även om deras minoritetsröster knappast hade ändrat de fattade besluten.[33]

Efter att ha hört beslutet från den femte kongressen bestämde Azerbajdzjans regering att erövra Karabach med våld. I juni 1919 gick den azeriska armén till attack mot Karabach medan engelsmännen evakuerade området för att ge azerierna fritt manöverutrymme samtidigt som den turkiska armén avancerar västerifrån.[34] Efter att ha omvärderat situationen insåg armenierna dock att man inte kunde stå emot en enad attack från de azeriska och turkiska arméerna. Därför försökte man vinna tid genom att acceptera att tillfälligt ingå inom Azerbajdzjans gränser tills den tidpunkt då fredsförhandlingarna i Paris hade fattat ett slutgiltigt beslut.[35] På så sätt hamnade Karabach nu formellt under azerisk överhöghet och förblev så fram till sovjetiseringen av regionen.

Karta 4

Under mars-april 1920 utbröt ett kort krig mellan Armenien och Azerbajdzjan över Nagorno-Karabach. Initialt fick azerierna övertaget, men snart lyckades armenierna vända situationen till sin fördel. Dock dröjde det inte länge innan den avancerande Röda armén, som hade annekterat Azerbajdzjan till det bolsjevikiska Ryssland, ingrep i stridigheterna och sovjetiska Azerbajdzjan fick kontroll över området. Sovjetiska arkiv uppger att uppemot 20% av regionens befolkning miste livet i kriget (c:a 30 000 personer), majoriteten armenier.[36] Snart föll även Armenien i bolsjevikernas händer (2 december 1920). Vid denna tid omfattade republiken Armenien två områden som Josef Stalin skulle ge bort till Azerbajdzjan under sovjetiseringen av Kaukasus: Karabach och Nachitjevan (se karta 4). Namnet Nachitjevan är armeniska men det finns olika teorier om dess etymologi (ursprung). En teori är att namnet översätts till ”platsen för nedkomsten” (nach-itje-van) och åsyftar på platsen där Noa ska ha stigit ner från berget Ararat strax intill.[37] Andra menar att namnet består av ”Nachtch” (plats med samma namn) och ”avan”, armeniska för stad.[38]

Noter

19) Se bl.a. Igor M. Diakonoff and Geoffery Alan Hosking, The Paths of History (Cambridge University Press, 1999), s. 100; Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition (New York: Columbia University Press, 1995), s. 69; Ben Fowkes, Ethnicity and ethnic conflict in the post-communist world (Basingstoke: Palgrave, 2002), s. 30.
20) George A. Bournoutian, Two Chronicles on The History of Karabagh: Mirza Jamal Javanshir’s Tarikh-e Karabagh and Mirza Adigozal Beg’s Karabagh-name (Mazda Publisher, California, 2004), s. XV; John Bostock and H.T. Riley, The Natural History of Pliny, Vol. II, London, 1890, s. 27-28; V. Minorsky, Caucasica IV, Bulletin of the School of Oriental and African Studies (University of London, Vol. 15, No. 3, 1953), s. 504.
21) James Bell, A System of Geography, Vol. IV, Glasgow, 1832, s. 88, 89, 91, 263-264; Ben Fowkes, Ethnicity and ethnic conflict in the post-communist world (Basingstoke: Palgrave, 2002), s. 30.
22) Michael P. Croissant, The Armenia-Azerbaijan conflict: causes and implications (Greenwood Publishing Group, 1998), s.7, 8. Se även Luigi Villari, Fire and sword in the Caucasus (T. F. Unwin, 1906), s. 20; http://armenianhouse.org/villari/caucasus/fire-and-sword.html); Viscount Bryce, The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire 1915-16: Documents presented to Viscount Grey of Fallodon Secretary of State for Foreign Affairs (London: Textor Verlag, 1916), s. 99; http://net.lib.byu.edu/~rdh7/wwi/1915/bryce.
23) Thomas De Waal, Black garden: Armenia and Azerbaijan through peace and war (NYU Press, 2003), s. 130.; Tim Potier, Conflict in Nagorno-Karabakh, Abkhazia and South Ossetia: a legal appraisal (Martinus Nijhoff Publishers, 2001), s. 4.
24) Bert G. Fragner, Soviet Nationalism: An Ideological Legacy to the Independent Republics of Central Asia, i Willem Van Schendel (red.), Identity Politics in Central Asia and the Muslim World: Nationalism, Ethnicity and Labour in the Twentieth Century (London, GBR: I. B. Tauris & Company, 2001); Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition (New York: Columbia University Press, 1995), s. 69.
25) Igor M. Diakonoff and Geoffery Alan Hosking, The Paths of History (Cambridge University Press, 1999), s. 100.
26) Se bl.a. A new name for Azerbaijan?, The Messanger Online, 7 februari 2012; http://www.messenger.com.ge/issues/2540_february_7_2012/2540_edit.html
27) League of Nations, Admission of Azerbaijan to the League of Nations: Memorandum by the Secretary-General, November 1920, 20/48/108.
28) Swietochowski, s. 69.
29) Alexandre Khatisian, Hayastani Hanrapetoutian tzagoumn ou zargatsoume [Skapandet och utvecklingen av Republiken Armenien] (Aten, 1930), s. 70.
30) Nagorno-Karabach under 1918-1923, En samling dokument och material, Jerevan, 1992, Dokument No. 8, s. 13.
31) Nagorno-Karabach under 1918-1923, Dokument No. 49, s. 79
32) Nagorno-Karabach under 1918-1923, Dokument No. 105, s. 162-164
33) Nagorno-Karabach under 1918-1923, Dokument No. 378, s. 257
34) Nagorno-Karabach under 1918-1923, Dokument No. 172, 180, s. 259, 273
35) Nagorno-Karabach under 1918-1923, Dokument No. 214, s. 323-326
36) Stora sovjetiska encyklopedin, Vol.1, kapitel: ”Nagorno-Karabachs autonoma oblast”, Moskva, 1939, s. 191. Se även Thomas De Waal, Black garden: Armenia and Azerbaijan through Peace and War (New York: New York University Press, 2003), s. 130.
37) Se Lloyd R. Bailey, Where is Noah’s Ark?, (Nashville, TN: Abingdon Press, 1978), s. 102. Se även V. Kurkjian, A History of Armenia, (New York: Armenian General Benevolent Union, 1959), s. 1-2.
38) Heinrich Hubschmann, Armeniaca in Strassburger Festschrift zur XLVI Versammlung Deutscher Philologen und Schulmanner (Strassburg: Verlag von KarlTauberner, 1901), Sektion V, citerat i Lloyd R. Bailey, Noah, (Columbia, SC: University of South Carolina Press, 1989) s. 190.