|
OSSE Minskgruppens framarbetade förslag Senaste existerande förslaget, Madrid-principerna Efter att ha misslyckats att presentera ett dokument som accepterades av samtliga parter fortsatte Minskgruppen sitt arbete för att hitta ett nytt kompromissförslag. Det senaste förslaget (reviderat den 10 juli 2009 vid mötet i L’Aquila, publicerat i pressmeddelande 26 juni 2010) bygger på de s.k. Madrid-principerna som föreslår följande kompromiss:
Dock har varken Armenien eller Azerbajdzjan riktigt accepterat dessa förslag som tillfredsställande. Azerierna befarar att den framtida utlovade folkomröstningen med största sannolikhet kommer att resultera i Karabachs avknoppning från Azerbajdzjan, medan armenierna är oroliga över det faktum att inga specifika datum anges för denna folkomröstning. Det, menar armenierna, kan resultera i ”cypernifiering” av konflikten då en sådan folkomröstning kan förhalas av azerierna i obestämd tid, t.ex. i väntan på att samtliga flyktingar ska få återkomma och bosätta sig i sina hem. Regeringen i Baku har även under senare tid tydliggjort att grundproblemet med dokumentet är just punkten om Karabachs rätt till folkomröstning om dess status. Baku vill istället att denna punkt explicit ska nämna att denna folkomröstning ska avgöra Karabachs framtida status "inom Azerbajdzjans territorium", något som förstå avvisas bestämt av den armeniska sidan och i princip skulle innebära återgång till där konflikten startade. Avsaknaden av konkreta framsteg på den diplomatiska banan har även resulterat i en alltmer ökad spänning i regionen, främst i form av azerisk frustration. Det har märkts tydligt i den azeriska statens mångfaldigade militärbudget där president Alijev har lovat att Azerbajdzjans årliga militära budget, tack vare landets ökade oljeintäkter, ska överstiga Armeniens totala årliga statsbudget.[110] Den ökade frustrationen har också manifesterat sig i retoriken hos den azeriska ledningen som är trött på den existerande situationen och man har börjat hota med förnyande av den väpnade konflikten för att återta Karabach med nödvändigt våld i enlighet med ”Azerbajdzjans grundläggande rättighet”.[111] Hotbilden har också manifesterat sig i ökande kränkning av eldupphörsavtalet där både sidor har anklagat varandra för att ha orsakat eldgivning.[112] Den azeriska sidan har även vid upprepade tillfällen vägrat OSSE-observatörer tillgång till frontlinjen för att utföra både rutinmässiga kontroller, men även vid dödsskjutningar.[113]
Under våren 2011 började Minskgruppen att intensifiera sina medlingsinsatser och under G8-mötet i maj kungjorde presidenterna i USA, Frankrike och Ryssland sitt fortsatta stöd för en fredlig lösning på konflikten och uppmanade Armenien och Azerbajdzjan att försöka hitta en gemensam grund under mötet i Kazan (Ryssland) som hade planerats på den ryske presidenten Medvedevs initiativ.[114] Omvärlden var försiktigt optimistisk inför mötet mellan Armeniens Serzh Sargsyan och Azerbajdzjans Ilham Alijev. Man hoppades på att ledarna för Armenien och Azerbajdzjan skulle kunna underteckna ett ramavtal innehållande grundprinciperna i enlighet med Madrid-principerna för vidare lösning. Den 24 juni möttes Sargsyan och Alijev i ett möte under ledning av Rysslands president Medvedev. Efter tre timmars förhandlingar kungjorde man ett gemensamt uttalande där Sargsyan och Alijev skrev att de hade uppnått överenskommelser i vissa punkter och uttryckte sin beslutsamhet att fortsätta träffas för ytterligare diskussioner.[115] Men något undertecknat dokument blev det inte. Både länderna skyllde på varandra och menade att misslyckandet i Kazan berodde på motparten. Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian sa vid en presskonferens att ”azerierna hade lagt fram tio nya villkor till de existerande Madrid-principerna”.[116] Hans azeriska kollega, Elmar Mammadyarov dementerade aldrig Nalbandians anklagelser om nya azeriska villkor, men skyllde misslyckandet på att ”Armenien kräver maximala eftergifter från Azerbajdzjan utan vilja till kompromiss”.[117] Dock ville både utrikesministrarna uttrycka en viss förhoppning om respektive presidents planer att fortsätta förhandlingarna inom samma format. Flera analytiker menade dock att det var frågan om den slutgiltiga statusen för Karabach som satte stopp för ett genombrott. Tydligen hade regeringen i Jerevan pressat medlarna att fastslå ett datum för folkomröstningen om Karabachs slutgiltiga status medan regeringen i Baku var helt emot bestämmandet av ett datum för denna folkomröstning.[118] Dessutom bedöms Azerbajdzjan föredra den nuvarande status quo då man håller på att bygga upp landets militära makt, medan Armenien är mer benägen att få ett permanent slut på konflikten. Regeringen i Baku lär ha insett att Karabach, under rådande förhållanden och existerande dokument, är förlorat för alltid och inte kommer att återvända under azeriskt höghet. Frågan nu är snarare om prestige och en lösning som skulle innebära att Azerbajdzjan går ut ur konflikten med huvudet högt. Ett förnyat och utdraget krig skulle definitivt inte vara en önskevärd lösning av ännu ett skäl, nämligen det att Azerbajdzjans ledare, de flesta inom oljebranschen, inte skulle riskera ett fullskaligt krig som skulle skada oljeinkomsterna. Experterna tillägger dock att dessa oljebaroner ändå skulle föredra en koncentrerad attack för att återta ett symboliskt territorium hur litet det än må vara för just prestigens skull. Däremot skulle en förlust för den armeniska sidan kunna medföra ödesdigra konsekvenser som undermineringen av nuvarande ställning och politisk instabilitet på hemmaplan, varpå svaret kan bli ett betydligt massivare motangrepp som i sin tur kan eskalera kriget i en uppåtstigande spiral med förödande resultat.
Denna förutsägelse kom att besannas under våren 2016 då man befarade kriget höll på att förnyas mellan Armenien och Azerbajdzjan. Under fyra dagar, med start 1 april 2016, började en storskalig sammandrabbning mellan azeriska trupper och de armeniska försvarsposteringarna längs frontlinjen i Karabach. Dessa var de allvarligaste sammandrabbningarna sedan eldupphöravtalet 1994 då man använde sig av tungt artilleri, flygvapen och så-kallade självmordsdrönare för att slå mot fienden. Stridigheterna slutade den 5 april när en överenskommelse undertecknades i Moskva. Analysen av det korta kriget har varit eniga om att det var Azerbajdzjan som startade kriget även om Baku menade att offensiven var i förebyggande syfte för att slå ut armeniskt artilleri som sköt mot azeriska civila mål. [119] Armeniska sidan avfärdar denna anklagelse och menar att offensiven var helt koordinerat för att överraska och testa armeniska sidans försvarsberedskap. [120] En möjlig orsak som flera analytiker har pekat på var den sjunkande världsmarknadspriserna för olja under 2015-2016 som i sin tur hade lämnat stort hål i Azerbajdzjans statsbudget som är till nästan 80% beroende av sin olje- och gasexport. Prisfallet innebar att regeringen i Baku tvingades skära ner sin offentliga budget med 40%. [121] Arbetslösheten och inflationen ökade i rask takt och man rapporterade om oroligheter och protester i landet. Det korta kriget var den sedvanliga lösningen för att med kall för patriotism avleda uppmärksamheten mot en yttre fiende, armenierna. Regimen i Baku kallade kriget för en stor framgång då man hade ”befriat 2 000 hektar av ockuperat land” [122] medan Armenien medgav att man har förlorat kontrollen över 800 hektar som ”saknar strategisk vikt”. [123] Rapporterna om förlusterna varierar också mellan sidorna: allt från ett par hundra till över 2000 döda. Men de flesta oberoende analytiker, däribland Neil Melvin vid fredsforskningsinstitutet SIPRI i Stockholm menar att Azerbajdzjan betalade ett högt pris med ”stora förluster för relativ liten vunnet territorium, men att det räknas trots allt som en första seger på 25 år.” [124] Denna analys stämmer väl överens med vad andra experter har förutsagt om eventuell utveckling i Karabach-konflikten. En viktig faktor som har saknats under alla års medlingsförsök förblir dock Karabachs frånvaro i de direkta förhandlingarna. Hittills har Azerbajdzjan vägrat erkänna Karabach som en motpart i konflikten och insisterat på att utesluta dem från förhandlingarna och istället diskutera frågan med Armenien. Detta har försvårat processen då det blir ganska uppenbart att Azerbajdzjan är ovilligt att erkänna Nagorno-Karabachs rätt till självbestämmande, i synnerhet om denna princip ska utgöra en av de grundläggande punkterna i ett ramavtal som ska leda till en varaktig fredlig lösning. Faktum är att konflikten i dess moderna tappning (jämfört med frågan under 1920-talet) inte startade som Armeniens anspråk på Nagorno-Karabach, utan med en resolution hos det senares parlament som enligt Sovjetunionens då gällande lagar representerade en juridisk motpart i frågan. Därmed borde Karabachs snara närvaro vid förhandlingsbordet kunna påskynda en varaktig lösning som accepteras av alla parter. Noter
109) OSCE, Statement by the OSCE Minsk Group Co-Chair countries, Muskoka, Kanada, 26 juni 2010; http://www.osce.org/mg/69515 |
|
