|
Historia, geografi och etnologi Tidig historia (700-talet f. Kr. – 700-talet e. Kr.) Karabakh eller Nagorno Karabakh är den moderna benämningen av ett område i södra Kaukasus.[1] Namnet Karabakh, som härstammar från turkiska och persiska och betyder ordagrant "svart trädgård", dateras till georgiska och persiska källor från 1200- och 1300-talet och syftar på ett armeniskt furstendöme som av moderna historiker kallas för kungadömet Artsakh eller Khatchen.[2] Nagorno är en härledning från ryskans nagorny som betyder bergigt.Nagorno Karabakh är därmed "bergiga Karabakh"och syftar på den bergiga delen av regionen (i grova drag dagens Nagorno Karabakh) som historiskt och geografiskt även omfattar ett slättområde, ibland omnämnt som lägre Karabakh (distrikten Agdam, Ter-Ter, Fizuli och Agjabedi i det forna sovjetiska Azerbajdzjan). Området Karabakh beboddes av ett folk som i historien är känt som Kura-Araxes-civilisation, d.v.s. befolkningen av ett geografiskt område som begränsades av floderna Araxes och Kura (se karta 1). 
Första omnämningen av Karabach dateras till kilskriften från den urartuiske kungen Sardur II i Armenien (763 – 734 f.Kr.). I skriften omnämns landet Urtekhini, vilket den grekiske geografen, historiken och filosofen Strabon (63/64 f.Kr. – 24 e.Kr.) kallade Orkhistene, Artsakh på armeniska.[3] Det är oklart när området erövrades av Armenien, men Strabons historieskrivning indikerar indirekt att landet redan var under armeniskt styre år 189 f.Kr. Ruinerna efter staden Tigranakert, uppkallad efter den armeniske kungen Tigran den store (Tigran II), som regerade mellan 123 och 95 f.Kr., grävdes fram 2005 under ledning av arkeologen Dr. Hamlet Petrosyan, nära dagens Agdam.[4] Enligt Strabon talade folket som bodde i Större Armenien, inklusive Artsakh och Utik redan under 100-talet f.Kr. samma språk, d.v.s. armeniska.[5] Namnet Urtekhini är nära besläktat med det armeniska namnet Artsakh, som i sin tur verkar vara förknippat med namnet Orkhistene som Strabon gav området.[6] Den armeniske historikern Movses Khorenatsi (400-talet e.Kr.) anger att provinsen Utik under 300- till 100-talet f.Kr. tillsammans med Artsakh var en del av det armeniska kungadömet Jervandouni, även känt som Orontiderna.[7] Slutligen, enligt geografiboken tillhörande den armeniska kungadynastin Arshakounian (600-talet) så var ”Större Armenien uppdelat i femton provinser, omfattande […] Artsakh, Siunik och Utik.”[8] Ett av dagens förekommande azeriska argument är att Artsakh historiskt har tillhört Azerbajdzjans föregångare, nämligen kaukasiska Albanien. Historiska källor bekräftar dock en annan bild. Historikerna Strabon, Ptolemaios och Plinius den äldre bekräftar enhälligt att gränsen mellan Större Armenien och kaukasiska Albanien (motsvarande större delen av dagens Azerbajdzjan) utgjordes av floden Kur.[9] Det faktum att floden Kur är Albaniens södra gräns (se karta 1) och Artsakh ligger söder om floden visar att det inte finns belägg för att området, åtminstone fram till slutet av 300-talet, tillhörde Albanien eller någon annan stat än Armenien.[10] Dock vet man att när Armenien, år 387, delades mellan romerska imperiet och Persien så hamnade Artsakh, tillsammans med de armeniska provinserna Utik och Paytakaran, under kaukasiska Albaniens styre, vilket i sin tur var en satrapi (provins) under den persiska sasanidiska dynastin. Denna albanska överhöghet var dock ganska kortvarig och varade endast i drygt 200 år, närmare bestämt till början av 600-talet. Under 300-talet började kristendomen att spridas i Artsakh och områdets befolkning kom att spela en viktig roll i försvarandet av kristendomen som Armeniens statsreligion mot mazdeiska Persien under sasanidernas styre. Vid början av 600-talet bryts den albanska satrapin upp i flera mindre furstendömen och södra Artsakh och Utik skapar det separata armeniska furstendömet Aranshakhiks. Den armenisk-kristna kulturen blomstrade under andra hälften av 600-talet och kom att utvecklas till en distinkt kristen kultur under 700-talet. Noter
1) Journal of the Society for Armenian Studies (JSAS), Volume 8, University of Michigan, 1997, s. 54. |
|