Historia, geografi och etnologi

Artsakh: sista fästet för armenisk självständighet (1200-talet till 1700-talet)

Under senare hälften av 1200-talet föll Artsakh i tatarers och mongolers händer och det är under denna tid som det turkiska namnet Kara-bach, svart trädgård, nämns för första gången. Det bör än en gång påpekas att namnet syftade på hela området, d.v.s. både den bergiga delen av Artsakh såväl som låglandet. Det var först vid den ryska erövringen under 1800-talet som Nagorno-Karabach (bergiga Karabach) kom att associeras med dagens gränser för Karabach.

Medan armeniska höglandet föll i de seldjukiska turkarnas händer och Armenien förlorade sin självständighet (år 1064, då huvudstaden Ani plundras av seldjukerna), var Artsakh ett av de armeniska områden där armeniska lokala furstar fortsatte sitt halvsjälvständiga styre ytterligare i ett par århundraden.

Vid 1600-talet hade Artsakh uppdelats i fem armeniska mindre furstendömen, s.k. melikdömen:

  1. Gulistan eller Talish, under ledning av familjen melik Biglarian, vilket inkluderade territoriet från Ganja till stränderna av floden Tartar.
  2. Djrabert eller Tcharabert, under ledning av familjen melik Israelian, beläget i territoriet som sträckte sig från floden Tartar till floden Khatchenaget.
  3. Khatchen, under ledning av familjen melik Hasan Jalalian, beläget mellan floderna Khatchenaget och Karkar.
  4. Varanda, under ledning av familjen melik Shahnazarian, som omfattade territoriet från floden Karkar till södra sidan av berget Stora Kirs.
  5. Dizak, under ledning av familjen melik Avanian, som sträckte sig från foten av berget Stora Kirs till floden Arax.[12]

Dessa fem melikdömen tillhörde persiska khanaten (provinsen) Ganja, men hade av det persiska safavidiska kungahuset beviljats en hög grad autonomi.[13] Under tidigt 1700-tal separerade Persiens kung Nader Shah Karabach från Ganja-khanatens kontroll och placerade området under sitt direkta styre. Samtidigt fick de armeniska melikerna överhöghet över de angränsande armeniska furstendömena och de muslimska khanerna i Kaukasus.[14]

År 1721 började den ryske tsaren Peter den store sin kaukasiska kampanj och expanderade sitt imperium söderut. Initialt uppmuntrade ryssarna armenierna att ingå union med georgierna och samlade en armé i Karabach.[15] Men efter att ha erövrat området började Peter den store, antagligen för att lägga grunden för en framtida expansion söderut, uppmana armenierna i Artsakh att överge sitt fäderneland och flytta till Baku och norra Persien, något armenierna dock inte accepterade. År 1724 invaderades Artsakh av de osmanska turkarna och den armeniska befolkningen blev huvudmåltavla för otaliga attacker och massakrer.

Noter

12) Se bl.a. Raffi, Hsitorien om Karabachs meliker, Wien, 1906, på armeniska. Cyril Toumanoff, Manuel de généalogie et de chronologie pour l’histoire de la Caucasie Chrétienne (Arménie-Géorgie-Albanie), Bulletin of the School of Oriental and African Studies (London: University of London), Vol. 41, No. 2.
13) Svante E. Cornell, The Nagorno-Karabakh Conflict, Uppsala: Department of East European Studies, april 1999, s. 3–4.
14) Se bl.a. C.J. Walker, Armenia: Survival of a Nation, London 1990, s. 40.
15) Esai Hasan Jalalian, En kort historik över landet Albanien (1702-1722), Baku, 1940.