|
Karabach-frågan, tidigt 1900-tal: Rötterna till dagens konflikt gror Skapandet av Azerbajdzjan och dess territoriella krav, 1918 Historiskt sett har namnet Azerbajdzjan varit benämningen på den nordvästra delen av dagens Iran, söder om floden Araxes (dagens gräns mellan Armenien och Iran). Namnet har sina rötter i det historiska riket Atropatkan som var en del av Medien och senare Persien (c:a 900- till 500-talet f.Kr.).[19] Dagens Azerbajdzjan har fram till 1918 istället varit känt som Albanien eller kaukasiska Albanien.[20] Albanien kom senare att splittras upp i olika delar och ersattes av bl.a. provinserna Shirvan och Aran (se karta 2).[21] Fram till 1918 brukade man använda benämningar som ”muslimer”, ”kaukasiska turkar” eller den term som användes mest, nämligen ”tatarer” för dess invånare.[22] Benämningen ”muslimer” som ett samlingsnamn för de olika folkgrupperna i området kan också bevittnas ända till 1921 då Bolsjevikpartiets kaukasiska byrå använde följande formulering vid beslutet om annekteringen av Nagorno-Karabach till Azerbajdzjanska SSR: ”nödvändigt för etableringen av fred mellan armenier och muslimer”.[23] 
Valet av namnet Azerbajdzjan 1918 förargade regeringen i Persien (dagens Iran) som misstänkte att republiken inte var något annat än ett verktyg i de osmanska turkarnas planer för att så småningom även göra anspråk på den persiska provinsen Azerbajdzjan i Persiens nordvästra spets som angränsade till Turkiet och det nybildade Azerbajdzjan. Denna misstanke kunde även bekräftas i de osmanska ledarnas planer, bl.a. i det citat som den turkiske general Vehib pascha uttalade under förhandlingarna med Armenien, vilket behandlas närmare längre fram i texten. Historieprofessorn och orientalexperten Bert G. Fragner håller med kollegan Tadeusz Swietochowski när han hävdar att namnet Azerbajdzjan valdes med intentionen att på sikt göra anspråk på iranska Azerbajdzjan.[24] Historikern och Främre orientexperten Igor M. Diakonoff skriver att dåtidens största muslimska politiska parti i Transkaukasus, Musavat-partiet, ”förlitade sig på den totala upplösningen av Iran under denna period och hoppades att på ett enkelt sätt kunna annektera iranska Azerbajdzjan i sin stat. Fram till 1900-talet kallade förfäderna till dagens azerier sig för Turki medan ryssarna kallade dem för tatarer.”[25] Detta påstående kan även bekräftas av liknande strömningar i dagens Azerbajdzjan. Ett konkret exempel är en motion i Azerbajdzjans parlament den 1 februari 2012 där man föreslår att byta det officiella namnet från Republiken Azerbajdzjan till Republiken Norra Azerbajdzjan eftersom "två tredjedelar av historisk azeriskt land ligger i Iran".[26] Även Nationernas förbund (föregångaren till dagens FN), vägrade erkänna republiken Azerbajdzjan och förklarade sitt beslut bland annat baserat på följande: Den nya azeriska regeringen deklarerade även inkluderingen av Nagorno-Karabach och Zangezour (ett bergigt område i provinsen Siunik i södra Armenien) i sitt territorium, men armenierna i dessa två områden vägrade acceptera en azerisk överhöghet. Azeriernas krav stöddes också av de osmanska turkarna som ansåg sig vara tatarernas, numera azeriernas kusiner. Vid gränsförhandlingarna med Armenien (1917) framförde den turkiske generalen Vehib pascha den osmanska ståndpunkten som visade att de ungturkiska ledarnas hängivenhet för skapandet av Panturan (ett nytt turkiskt rike som sträckte sig från Svarta havet till Centralasien) brann starkare än någonsin: Men armenierna i Nagorno-Karabach vägrade vika sig och istället höll man en egen kongress varvid man valde ett nationellt råd och utropade sin självständighet under namnet Karabachs folkliga regering (juli 1918).[30] Med eldupphörsavtalet i Mudros (oktober 1918) ersattes de osmanska trupperna i Transkaukasus av brittiska förband. Azerbajdzjan försökte nu att annektera Nagorno-Karabach med hjälp av britterna. För att etablera full kontroll över oljeexporten från Baku (eller snarare hindra bolsjevikerna från att få denna kontroll), gjorde den brittiska ledningen allt under fredskonferensen i Paris (1919) för att lägga Nagorno-Karabach under azeriskt styre. Med detta stöd utfärdade regeringen i Baku ett ultimatum (15 januari 1919) till Karabachs styre att erkänna den azeriska överhögheten. Ultimatumet avfärdades av den armeniska befolkningens kongress den 19 februari 1919. Resolutionen sa bland annat att: Denna episod påminner alltför väl om den nuvarande situationen. Men trots protesterna från Karabachs befolkning, fortsatte engelsmännen att stödja den azeriska regeringens krav på att inkludera Karabach och Zangezour inom Azerbajdzjans territorium, vilket armenierna fortsatte att bestämt avfärda (officiellt uttalande vid den femte kongress, 23 april 1919).[32] En sak bör anmärkas, nämligen det att 1919 års dokument avslöjar att Karabachs azeriska befolkning ofta inte fick uttala sin mening i dessa kongresser om Karabachs framtid och därmed inte var delaktiga i besluten, även om deras minoritetsröster knappast hade ändrat de fattade besluten.[33] Efter att ha hört beslutet från den femte kongressen bestämde Azerbajdzjans regering att erövra Karabach med våld. I juni 1919 gick den azeriska armén till attack mot Karabach medan engelsmännen evakuerade området för att ge azerierna fritt manöverutrymme samtidigt som den turkiska armén avancerar västerifrån.[34] Efter att ha omvärderat situationen insåg armenierna dock att man inte kunde stå emot en enad attack från de azeriska och turkiska arméerna. Därför försökte man vinna tid genom att acceptera att tillfälligt ingå inom Azerbajdzjans gränser tills den tidpunkt då fredsförhandlingarna i Paris hade fattat ett slutgiltigt beslut.[35] På så sätt hamnade Karabach nu formellt under azerisk överhöghet och förblev så fram till sovjetiseringen av regionen. 
Under mars-april 1920 utbröt ett kort krig mellan Armenien och Azerbajdzjan över Nagorno-Karabach. Initialt fick azerierna övertaget, men snart lyckades armenierna vända situationen till sin fördel. Dock dröjde det inte länge innan den avancerande Röda armén, som hade annekterat Azerbajdzjan till det bolsjevikiska Ryssland, ingrep i stridigheterna och sovjetiska Azerbajdzjan fick kontroll över området. Sovjetiska arkiv uppger att uppemot 20% av regionens befolkning miste livet i kriget (c:a 30 000 personer), majoriteten armenier.[36] Snart föll även Armenien i bolsjevikernas händer (2 december 1920). Vid denna tid omfattade republiken Armenien två områden som Josef Stalin skulle ge bort till Azerbajdzjan under sovjetiseringen av Kaukasus: Karabach och Nachitjevan (se karta 4). Namnet Nachitjevan är armeniska men det finns olika teorier om dess etymologi (ursprung). En teori är att namnet översätts till ”platsen för nedkomsten” (nach-itje-van) och åsyftar på platsen där Noa ska ha stigit ner från berget Ararat strax intill.[37] Andra menar att namnet består av ”Nachtch” (plats med samma namn) och ”avan”, armeniska för stad.[38] Noter
19) Se bl.a. Igor M. Diakonoff and Geoffery Alan Hosking, The Paths of History (Cambridge University Press, 1999), s. 100; Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition (New York: Columbia University Press, 1995), s. 69; Ben Fowkes, Ethnicity and ethnic conflict in the post-communist world (Basingstoke: Palgrave, 2002), s. 30. |
|