|
Sovjetisering av Kaukasus och Stalins policy om söndra och härska Under hösten 1920 befann sig republiken Armenien i en ytterst pressad situation. Den turkiska nationalistiska armén, under ledning av Mustafa Kemal Atatürk, hade återupptagit offensiven mot Armenien, samtidigt som Röda armén avancerade österifrån i sin sovjetisering av Kaukasus. Armenien som efter folkmordet i osmanska Turkiet hade omvandlats till den sista tillflyktsorten för den armeniska befolkningen stod inför en total utplåning. Den armeniska regeringen stod inför två val: fortsätta kriget på två fronter mot turkar och bolsjeviker och riskera en säker undergång, eller välja kapitulation till bolsjevikerna och en sannolik räddning av Armenien undan turkisk utplåning. Dock var långt ifrån alla armenier nöjda med kapitulationen och det allmänna motståndet mot en sovjetisering av det självständiga Armenien var stort. För att vinna allmänhetens stöd, lovade bolsjevikerna armenierna att de skulle få Karabach såväl som de omstridda områdena Nachitjevan och Zangezour, både de facto tillhörande Armenien (se karta 2). Detta offentliggjordes faktiskt i ett uttalande den 30 november 1920 (dagen efter utropandet av etableringen av Armeniska SSR) där den nya sovjetregeringen i Azerbajdzjanska SSR kungjorde att regionerna Nagorno-Karabach, Zangezour och Nachitjevan erkändes som en del av sovjetiska Armenien.[39] 
Men snart skulle läget ändras till azeriernas fördel, mest tack vare turkarnas inblandning. Saken är att bolsjevikregeringen i Moskva även hade långt gångna planer för Turkiet, där man hoppades att den nya republiken Turkiet, under ledning av Mustafa Kemal Atatürk, med hjälp från Ryssland skulle utvecklas till ett kommunistiskt styre.[40] För att blidka Turkiet valde ryssarna att skänka Karabach så väl som Nachitjevan, både erkända delar i republiken Armenien under 1919-1920, till Azerbajdzjan, turkarnas närmaste kusiner i Transkaukasus (Kars-avtalet mellan Ryssland och Turkiet, 23 oktober 1921). Fram till dess hade Nachitjevan faktiskt inte någon gemensam gräns med Turkiet (se kartorna 5 & 6), men Atatürks förhandlare kunde övertala Moskva att annektera en smal landremsa till Nachitjevan så att området kunde få en gräns på 15km med Turkiet. Nachitjevans status skulle inte heller kunna ändras utan Turkiets direkta medvgivande.[41] Att beslutet fattades främst av Josef Stalin, då Sovjetkommissarie för nationaliteter, framgår tydligt i den dokumenterade beslutsprocessen och de offentliggjorda protokollen som beskrivs mer detaljerad längre fram i texten. Den svenske forskaren Svante Cornell anser att detta var en eftergift av Stalin mot den nybildade staten Turkiet då Atatürk var ”fientlig mot alla territoriella arrangemang som var till Sovjetiska Armeniens fördel eftersom ett starkt Armenien skulle kunna ha potentiella territoriella krav på Turkiet.”[42] Stalins inblandning blev uppenbar under den bisarra episod då Karabach gavs bort till Azerbajdzjan. Den 12 juni 1921 tog Kommunistpartiets byrå i Kaukasus upp frågan till debatt och beslöt att ”Baserad på deklarationen från Revolutionära kommittén i Socialistiska sovjetiska republiken Azerbajdzjan och i enlighet med överenskommelse mellan Armeniska SSR och Azerbajdzjanska SSR, deklareras härmed att Bergiga Karabach från och med nu är en del av Armeniska SSR.”[43] Azerbajdzjans representant vid mötet varnade att förlusten av Karabach skulle kunna orsaka anti-sovjetisk aktivitet i Azerbajdzjan men det påverkade knappast kommissionens rekommendation. Kommunistpartiets byrå möttes igen för att granska kommissionens rekommendationer och en gång för alla lösa de territoriella konflikterna i Transkaukasus. Den 4 juli bestämde byrån, med majoritetsröster, att överföra Karabach till Armeniska SSR. Josef Stalin, i egenskap av Sovjetkommissarie för nationaliteter, var också närvarande vid mötet men deltog inte i debatten. Man känner inte till detaljerna om vad Stalin har sagt, men efter mötets avslutande lär han i ett slutet och hemligt möte ha berättat sin åsikt för byråmedlemmarna angående beslutet att överföra Nagorno-Karabach till Armeniska SSR. Dagen efter, utan vare sig någon överläggning eller någon formell omröstning kungjorde byrån följande uttalande: Därmed, utan att ange något som helst skäl och synbarligen på Stalins befallning, återkallade byrån sitt eget officiella majoritetsbeslut från dagen innan och inkluderade Karabach som en del av Azerbajdzjanska SSR, dock som en autonom enklav. Spekulationerna är många om varför Stalin insisterade på inkluderingen av Nagorno-Karabach inom Azerbajdzjan. Argumenten om ekonomiska band anses vara förkastliga då det skulle innebära att Nachitjevan på liknande grunder skulle ges tillbaka till Armenien, vilket inte skedde. Att inkluderingen av regionen i Azerbajdzjan skulle garantera freden mellan armenier och muslimer (observera ordvalet där man inte nämnde azerier) verkar också vara långsökt, både med tanke på konfliktens historia samt dess arv. Historiken Michael P. Croissant delar åsikt med flera andra forskare som menar att detta inte var något annat än Stalins policy om ”söndra och härska”. Croissant påstår att genom att lägga regionen inne i Azerbajdzjan skulle den armeniska befolkningen utnyttjas som en potential ”gisslan” för att försäkra sig om Armeniska SSR:s samarbete med Sovjetledningens önskemål. Samtidigt skulle en ”autonom” armenisk enklav inom Azerbajdzjan tjäna som en potentiell pro-sovjetisk ”femtekolonnare” vid eventuella azeriska illojaliteter.[45] För att förverkliga dessa potentialer och försegla sin plan skapade Stalin den 7 juli 1923 den autonoma provinsen (ryska oblast) Nagorno-Karabach med egen administrativ och lagstiftande församling (sovjet) men underställt Azerbajdzjanska SSR. Denna status gav regionen en viss autonomi.[46] Men Stalin nöjde sig inte endast med den administrativa ändringen. Vid denna tid angränsade Karabach till Armenien och det borde åtgärdas (se karta 5 & 6). Gränserna för enklaven drogs om på ett sådant sätt att Stalin lämnade en smal landremsa som fysiskt separerade Karabach från Armenien (se karta 7). Genom denna omritning av gränserna skar man bort Karabach från den sydöstra regionen Zangezour i dagens Armenien. Utifrån denna remsa skapade man de tre enklaverna Kelbadjar (Karvajar på armeniska), Latchin och Zangelan som placerades inom Azerbajdzjanska SSR, men utanför Karabachs administrativa gränser. Även Karabachs nordliga distrikt Shamkhor, Khanlar, Dashkasan och Gulistan (senare Shahumian), med dåtida 90% armenisk befolkning, avknoppades från Karabach och placerades inom Azerbajdzjanska SSR.
På samma sätt gav Stalin bort Nachitjevan till Azerbajdzjanska SSR även om området helt saknade gemensam gräns med Azerbajdzjan och rent historiskt alltid hade räknats som en armenisk provins. Nachitjevan kom att under sovjettiden tömmas helt på sin armeniska befolkning. Detta var till följd av den socioekonomiska politik som azeriska regeringen tillämpade aktivt i den autonoma exklaven Nachitjevan och den autonoma enklaven Nagorno-Karabach mot dess armeniska befolkning. Vid en folkräkning 1979 visade sig att det bodde 162 200 personer i Karabach, av vilka 123 100 (75,9%) var armenier och 37 300 (22,9%) azerier.[47] Samma statistik år 1923 visade att armenierna utgjorde 94,4% av befolkningen, medan azerierna utgjorde endast 3% av befolkningen.[48] Denna demografiska ändring uppnådde den azeriska regeringen genom en medveten diskriminering av armenierna för att tvinga bort dem från Nachitjevan samt Nagorno-Karabach. Bland annat lät regeringen i Baku helt enkelt bli att investera några som helst statliga medel i byggandet och utvecklingen av infrastrukturen i Nagorno-Karabach. Armeniska skolor, kyrkor och kloster stängdes medan TV- och radiosändningarna från Jerevan bannlystes. Allokerade studieplatser vid Sovjetunionens högre lärosäten beviljades sällan till befolkningen från Nagorno-Karabach och armenier med examen från Armeniska SSR hade svårt att få arbete inom gränserna för Azerbajdzjanska SSR.[49] Karabach-konflikten kom att sysselsätta sovjetiska politiker under hela tiden fram till Sovjetunionens upplösning. Vid ett revideringsarbete med Sovjetunionens konstitution 1977 diskuterades även Karabach-frågan, vilket påvisar det faktum att den gamla konflikten från 1920-talet aldrig hade lösts eller glömts bort, utan bara undantryckts av regeringarna i Baku och Moskva. Situationen var uppenbarligen ganska brådskande och infekterad redan under 1970-talet då man behövde ta upp frågan på ministernivå där den diskuterades och protokollfördes. Ett utdrag ur ministerrådets protokoll den 23 november 1977 är ett tydligt bevis på detta där följande intressanta uttalande nämns: Dock tyder det mesta på att problemet lämnades utan några åtgärder alls, antingen på grund av politisk ovilja eller helt enkelt för att man inte insåg allvaret i frågan. Inom loppet av tio år skulle konflikten blossa upp på nytt i fullskaligt krig. Noter
39) Deklaration hos Azerbajdzjanska SSR:s revolutionära kommitté om erkännandet av Nagorno-Karabach, Zangezour och Nachitjevan som en integrerad del av Armeniska SSR (inofficiell översättning). Erkännandet publicerades i tidningen Kommunist, Jerevan, 7 december 1920. |
|
