|
Karabach-konfliktens förnyande Sovjetunionens fall Karabachfrågan uppdagades igen under slutet av 1980-talet då Gorbatjov lanserade sin policy för perestrojka (ombyggnad och ekonomiska reformer) och glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Denna uppluckring av det starkt auktoritära sovjetiska styret var den katalysator som olika undertryckta konflikter och frågor i Sovjetunionen behövde för att utlösas på nytt. Början av den moderna Karabach-konflikten brukar spåras till glasnostens effekt då befolkningen i den armeniskdominerade byn Chardakli i nordvästra Azerbajdzjan vägrade acceptera utnämningen av en azerier till byns direktör (oktober 1987). Detta ledde till att de lokala azeriska myndigheter började införa hårda tag mot de armeniska byborna och det hela slutade med sammandrabbningar mellan armenier och azerier.[51] Armeniska källor anger att syftet med dessa åtgärder var att tvinga bort den armeniska befolkningen. Nyheten fick cirka 1 000 demonstranter i Jerevan att protestera mot behandlingen av armenierna i Azerbajdzjan.[52] Det dröjde inte länge innan azerierna i Armenien började själva känna av den etniska spänningen i landet och många tvingades så småningom att lämna sina hem eller valde själva att emigrera i rädsla för den negativa utvecklingen av konflikten. Första vågen av dessa flyktingar nådde Azerbajdzjan vid slutet av januari 1988 och bosatte sig i industristaden Sumgait vid Kaspiska havet. Den 13 februari 1988, började Karabachs armenier demonstrera i sin huvudstad, Stepanakert, och krävde ett återförenande med den armeniska sovjetrepubliken. Sex dagar senare fick de stöd av massdemonstrationer i Armeniens huvudstad, Jerevan. Den 20 februari 1988 röstade Karabachs Sovjet för folkets representanter (motsvarigheten till parlament), med siffrorna 110 mot 17, för ett krav på en överföring av regionen till Armenien. Denna handling hos en regional sovjet var utan motstycke i Sovjetunionens historia, men den var i full enlighet med Sovjetunionens konstitution, närmare bestämt artikeln om rätten till utträde.[53] Beslutet förde ut tiotusentals demonstranter, både i Stepanakert och i Jerevan, men Moskva beslutade så småningom att avslå Karabachs krav på återförening (23 mars). Svaret på dessa krav inne i Azerbajdzjan blev brutala dåd, utförda den 26 februari 1988 av azeriska nationalister i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armeniska individer attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna. Den hätska förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska auktoriteterna gjorde det minsta ingrepp. Enligt officiella siffror miste minst 32 personer (26 armenier och 6 azerier) livet innan sovjetiska trupper satte stopp för blodbadet. Massakrerna i Sumgait var de första i sitt slag i Sovjetunionens historia där azeriska folket deltog i massakrerandet av azerbajdzjanska armenier. De azeriska myndigheternas inblandning i pogromerna i Sumgait har påtalats i olika rapporter där man bland andra beskriver att händelserna i Sumgait verkade ”naturliga och t.o.m. ädla” för det vanliga azerbajdzjanska folket. Våldet uppmuntrades även av azerbajdzjanska intellektuella.[54] Efter händelserna i Sumgait blev en fredlig överföring av Karabach till Armenien omöjlig. Under det kommande året, medan Moskva tvekade om hur man skulle agera i frågan, blev armenierna mer och mer desillusionerade av Gorbatjov och hans program för perestrojka samtidigt som azerierna organiserades i en stark antiarmenisk nationalistisk rörelse. Det är på sin plats att påpeka en ytterst viktig och grundläggande punkt i konflikten, nämligen hur processen om ett demokratiskt beslut förvandlades till väpnad konflikt och särskilt med tanke på Azerbajdzjans anklagelse om att Armenien är ”angripare” och ”ockupant”. Men som det framgår av händelseförloppet som återgavs tidigare så bör det stå klart att varken Armenien eller armenier tog till vapen, startade någon väpnad konflikt eller ockupation av grannlandet. Karabachs befolkning utövade, i full enlighet med Sovjetunionens gällande lagar, men ännu viktigare, på ett demokratiskt och fredligt sätt sin rätt till självbestämmande när man den 20 februari 1988 röstade för en återförening av Nagorno-Karabachs autonoma oblast (NKAO) med Armeniska SSR. Det var först när regeringen i Baku tog till våld för att underkuva Karabach-rörelsen som den väpnade konflikten med dess tragiska konsekvenser blev ett faktum. Övergreppen mot armenierna spred sig även till andra azeriska städer. Oroligheterna kulminerade i ett försök till storskalig pogrom i staden Kirovabad (dagens Ganja) som hade en armenisk befolkning på cirka 100 000. Den 23 november 1988 drabbade aggressiva azeriska grupperingar med sovjetiska trupper som denna gång försökte skydda den armeniska befolkningen. Det finns olika rapporter om antal offer, främst på grund av att det sovjetiska etablissemanget ville undvika eskalering av konflikten genom att avslöja exakta antalet offer. Den ukrainske rapportern Yuri Rost nämner 40 döda av vilka cirka en tredjedel var etniska azerier som hade dödats i sammandrabbningar med sovjetiska trupper.[55] Snart drabbade pogromen även armenierna i huvudstaden Baku. Under sju dagar, med start den 13 januari 1990, överfölls armenier på gator men främst i sina hem. Händelserna har kallats för ”svarta januari” där uppemot 90 armenier mördades brutalt, de flesta med knivhugg och slag. Reportern Robert Kushen från Human Rights Watch skriver att ”händelsen var inte helt (eller kanske inte alls) spontan då angriparna hade listor över armenierna och deras adresser”.[56] New York Times-reportern Francis X. Clines som besökte Baku efter händelserna skrev: ”Här och var markerade förseglade fönster eller sotsvärtade väggar en lägenhet där armenierna hade drivits ut ur av mobben och deras tillhörigheter hade bränts på balkongen. Armeniska ortodoxa kyrkan, vars församling hade tömts ur under de senaste två åren då folk emigrerade av rädsla, är idag en förkolnad ruin. En granne sa att brandkåren och polisen tittade på utan att ingripa medan vandaler förstörde byggnaden i början av året”.[57] Det som började som en demokratisk process, med ett majoritetsbeslut i NKAO:s sovjet, hade slutat i brutala massakrer. Majoriteten av armenierna jämförde de inträffade massakrerna i Sumgait, Kirovabad och Baku med upptakten till folkmordet i Turkiet under första världskriget. Men denna gång tänkte man inte sitta försvarslöst och passivt innan katastrofen var ett faktum. Vid denna tid utfördes den sista folkräkningen i sovjetisk regi. 1989 års folkräkning angav att det fanns 192 000 personer i Karabach: 76% av dessa var armenier, 23% azerier och resten var ryssar, kurder, greker och assyrier (se figur 1).[58] Samma siffror år 2008 angav att befolkningsmängden var 139 900 och bestod av 95% armenier och 5% assyrier, greker och kurder.[59] Alla azerier hade fått lämna regionen.  Figur 1 1991 blev ett dramatiskt och ödesavgörande år för Sovjetunionen och dess republiker. Under våren försökte man genom nya reformer rädda unionen från upplösning. Men missnöjet med Gorbatjovs politik ökade ständigt inom Kommunistpartiet. Det resulterade i ett misslyckat statskupp där man försökte avsätta Gorbatjov från makten. Snart blev det uppenbart att Sovjetunionen var bortom räddning när flera sovjetrepubliker började lämna unionen. Armeniska SSR förklarade sin separation från union den 23 augusti och en vecka senare kungjorde Azerbajdzjanska SSR samma beslut. Den 21 september 1991 utropade Armenien sitt självständighet medan Azerbajdzjan dröjde med sitt utropade till den 18 oktober samma år. Den 25 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera när Gorbatjov deklarerade unionens upplösning. Under denna kaotiska tid ökade även spänningen mellan armenier och azerier. I och med att övergreppen trappades upp på både sidor, tvingades hundratusentals flyktingar lämna Armenien och Azerbajdzjan. Den 10 december 1991, deltog majoriteten av armenierna i den autonoma enklaven Nagorno-Karabach likt andra f.d. sovjetiska republiker i en folkomröstning om huruvida Nagorno-Karabachs autonoma republik skulle utropa sin självständighet. Internationella observatörer som hade bjudits in för att övervaka omröstningen fanns på plats i Stepanakert och regionerna Askeran, Hadrut, Martakert, Martuni och Shahumian. Listan över röstberättigade invånare omfattade 132 328 namn. 108 736 invånare, 82,2% av den totala siffran över registrerade röstberättigade, deltog i folkomröstningen. En överväldigande del av dem som inte deltog var personer i azeriska samhällen som på uppmaning från Baku bojkottade omröstningen. Röstsedlarna och tillhörande information fanns på armeniska, azeriska och ryska med den aktuella frågan och orden ”Ja” och ”Nej”. Resultaten var föga förvånande och reflekterade väl den armeniska majoritetens vy: 108 615 hade röstat för ett ”Ja” (99,89% av samtliga röster) medan 24 röster (0,02 % av samtliga röster) hade lagts på ett ”Nej”. 95 röster förklarades ogiltiga.[60] Samtidigt försökte man från Moskva arbeta fram en kompromiss i form av ett förslag för ökad autonomi för Karabach inom Azerbajdzjans gränser avfärdades av både sidor. Azerbajdzjan initierade nu ett öppet och fullskaligt militärt angrepp mot Karabachs civilbefolkning som vid denna tidpunkt saknade en egen armé eller några som helst väpnade styrkor. Beväpnade med jaktgevär och vapen som steg för steg konfiskerades från polisstationer och besegrade azeriska arméenheter, började Karabachs armenier beväpna sig. Snart kunde inte det redan självständiga Armenien förbli oberört, varvid man i form av frivilliga gruper från olika städer och byar gav sig in i konflikten för att försvara Karabachs armeniska befolkning. Ett fullskaligt krig mellan Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan hade startat. Som det redan har nämnts så var Karabach-befolkningens beslut helt i linje med gällande sovjetiska grundlagar, närmare bestämt 1977 års sovjetiska konstitution, och än viktigare, den grundlagsändring som hade tillkommit 1990 inför upplösningen av Sovjetunionen. Enligt en analys som utfördes i juni 2000 av New England School of Law’s Center for International Law & Policy (NESL) hade Karabachs befolkning ”rätt till självbestämmande, inklusive den avsedda rätten till självständighet, enligt kriteriet under internationell rätt”. Analysen fortsätter med att: Dessutom bör det anmärkas att när Azerbajdzjan utropade sig självständigt från Sovjetunionen, påstod man sig vara efterträdare till Republiken Azerbajdzjan 1918-1920.[62] Det intressanta i denna deklaration är att dåtida Nationernas förbund aldrig erkände Azerbajdzjans inkludering av Nagorno-Karabach inom Azerbajdzjans territorium. Vidare avsäger den nya självständighetsförklaringen (artikel 3) kontraktet mellan Azerbajdzjan och Sovjetunionen, d.v.s. förklarar alla avtal och beslut fattade av Moskva om Azerbajdzjan som ogiltiga, inklusive det om inkluderingen av Nagorno-Karabach i Azerbajdzjanska SSR. NESL:s analys fastställer även att Nagorno-Karabachs utträde var i enlighet med existerande sovjetiska lagar. Strax efter sovjetiska Azerbajdzjans utropande av självständighet den 30 augusti 1991, initierade Nagorno-Karabach samma process genom ett enat antagande av ”Utropandet av republiken Nagorno-Karabach” hos de lokala lagstiftande råden i Nagorno-Karabach och det angränsande armeniskbefolkade distriktet Shahumian. Enda skillnaden var att, i Karabachs del, utropades självständigheten inte från Sovjetunionen utan från Azerbajdzjan. Denna handling var helt i enlighet med existerande lagar. Faktum är att 1990 års sovjetiska lag med rubriken ”Sovjetunionens lag angående proceduren för en sovjetisk republiks utträde ur Sovjetunionen” ser till att en sovjetrepubliks utträde ur Sovjetunionen tillåter en autonom region och kompakt befolkade minoritetsregioner i samma republiks territorium att också initiera sin egen självständighetsprocess.[63] Analysen noterar även att:
51 Se Claire Mouradian, The Mountainous Karabakh Question: Inter-Ethnic Conflict or Decolonization Crisis, i Armenian Review, Vol. 43 no. 2-3, 1990, s. 15. |
|