Karabach-konfliktens förnyande

Khojali

En av de mest omskrivna händelserna i kriget är slaget vid den lilla staden Khojali där det påstås att dryg 600 civila personer, inklusive kvinnor och barn dödades. Vid februari 1992 hade staden cirka 6 000 invånare och regionens enda landningsbana för flygplan. Khojali, sju kilometer norr om Karabachs huvudstad Stepanakert, användes av de azeriska styrkorna som artilleribas för beskjutning av armeniska och ryska ställningar i huvudstaden.[65] Karabachs armeniska styrkor inledde en offensiv för att inta Khojali och neutralisera artilleribeskjutningen av Stepanakert. Här går historierna isär om det som hände sen.

Den azeriska sidan brukar benämna händelsen en medveten massaker och använder sig även av begreppet ”folkmord”. Man påstår att armenierna (styrkor från Armenien och Karabach) tillsammans med ryska styrkor medvetet massakrerade civilbefolkningen och begick folkmord. Överlevande som försökte fly staden överfölls och massakrerades. Det påstås att 613 personer dödades, varav 63 barn och 106 kvinnor.[66]

Den armeniska sidan hävdar i sin tur att man den 25 februari 1992 hade krävt att den militära basen i staden skulle överges och den civila befolkningen skulle utrymmas. Man hade även etablerat en utrymningskorridor öster om Khojali i detta syfte.[67] Dock fortsatte de azeriska styrkorna med sin konstanta artilleribeskjutning av Stepanakert. När de armeniska styrkorna den 26 februari anföll staden började azerierna att evakuera staden, men de väpnade styrkorna blandade sig med civilbefolkningen som flydde genom den korridor som hade etablerats och använde civilbefolkningen som mänskliga sköldar. Under den eldstrid som uppkom med de armeniska styrkorna blev flera ur civilbefolkningen dödade. I sammanhanget bör det påpekas att användandet av mänskliga sköldar är förbjuden enligt IV Genèvekonventionen (1949).[68] Det kan låta vanskligt men, medan det är förbjudet att använda sig av mänskliga sköldar, så är det i krigssituationer, ”inte ett lagbrott att attackera mänskliga sköldar”. Detta uttalande kommer från folkrättsexperten Inger Österdahl som intervjuades angående flygattackerna mot Gaddafis styrkor i Libyen.[69]

Människorättsgruppen Helsinki Watch bekräftade att den azeriska militären, ”fortfarande i uniform, och många fortfarande bärande på sina vapen, gick spridda bland civilbefolkningen”.[70] Men Human Rights Watch och den internationella historiska och medborgarrättsorganisationen Memorial avfärdade den armeniska förklaringen om att civila offer var resultatet av att man besköt de azeriska styrkorna som använde civila som mänskliga sköld och menade att Karabachs armeniska styrkor borde ha ”vidtagit åtgärder för att undvika eller minimera civila förluster. I synnerhet måste man avblåsa en attack om det blir uppenbar att anfallet kan förväntas orsaka civila förluster som är orimliga i relation till det förväntade konkreta och direkta militära övertaget.”[71] Den armeniska sidan ifrågasätter även antalet offer och hänvisar till motstridiga azeriska siffror i olika officiella statliga dokument.[72] Numera har man även bevisat att flertalet bilder av påstådda offer som den azeriska sidan använder i sin kampanj egentligen är bilder på offer från kriget i Kosovo och därmed förfalskningar av underlaget i kampanjen mot den armeniska sidan.[73]

Den finns ytterligare perspektiv på händelserna att ta hänsyn till, nämligen ur ett azeriskt inrikespolitiskt perspektiv som anklagar interna azeriska politiska strider som bakomliggande krafter. Denna anklagelse påstår att den azeriska oppositionen arrangerade massakern i Khojali för att med stöd av den tvinga bort den dåvarande presidenten Ayaz Mutalibov, vilket uppnåddes den 6 mars 1992.[74] Kort därpå intervjuades Mutalibov av den tjeckiska journalisten Novináfika Dana Mazalová i den ryska tidningen Nezavisimaya Gazeta (2 april 1992) om omständigheterna bakom hans avlägsnande från makten och händelserna i Khojali.[75] I denna intervju uppger Mutalibov att strax efter natten då Khojali intogs av armeniska styrkor hade de interna rapporterna som nådde regeringen berättat om endast om några få dödsoffer. Men medlemmar ur regeringen såg till att uppgifterna om händelserna i Khojali inte offentliggjordes utan hemlighölls under en kort tid så att man kunde arrangera det hela för att tvinga Mutalibov att lämna presidentposten. Detta bekräftades även av berättelser från överlevande från Khojali. Mutalibov uppgav att militären hade vägrat evakuera invånarna efter armeniernas förvarning om den stundande offensiven och uppmaningen att evakuera staden. Medan man hade evakuerat boskapsdjuren så hade invånarna vägrats transport under en hel vecka innan offensiven. Mutalibov var även frågande till uppgifterna om de armeniska övergreppen eftersom han menade att ”varför skulle armenierna börja skjuta när de redan hade upprätthållit en humanitär korridor? I synnerhet då detta hände i närheten av Aghdam där det vid denna tidpunkt fanns tillräckligt många [azeriska] styrkor som kunde hjälpa de civila”.[76] Azeriska källor dementerar Mutalibovs berättelse och menar att den armeniska sidan har förvrängt sanningen, trots att varken journalisten eller tidningen var armeniska, utan tjeckiska respektive ryska. Mutalibovs version har också fått mer trovärdighet på grund av två efterföljande händelser. Den första var den azeriska journalisten Chengiz Mustafayev som senare dödades medan han samlade information i Nagorno-Karabach. Omständigheterna omkring hans död förblir ouppklarade, men enligt uppgifter höll han strax innan sin död på att samla information om huruvida dödandet av civila i Khojali var en provokation från Azeriska nationella fronten, dåtidens stora oppositionsparti, för att tvinga fram Mutalibovs avgång.[77] Mustafayev var en av dem journalister som var på plats strax efter händelsen och filmade kropparna med två dagars paus mellan dokumenteringen (29 feb respektive 2 mars). Enligt uppgifter fanns det väsentliga skillnader mellan skadorna på offrens kroppar och deras placering på marken i de två filmerna, vilket kan antyda att man hade arrangerat dem mellan filmningarna för att lägga skulden på armenierna. Den andra var fängslandet av den azeriska journalisten Eynulla Fatullayev, chefredaktör för den azeriska tidningen Realny Azerbaijan. Fatullayev som hade besökt Nagorno-Karabach i 1992 för att undersöka omständigheterna i Khojali och i en senare artikel skrev att de azeriska styrkorna var medskyldiga till dödandet av de civila. Han var ytterst kritisk till hur de azeriska myndigheterna med avsikt hade låtit bli att evakuera de civila, medan man hade evakuerat boskapen.[78] Fatullayev antydde att blodbadet snarare var arrangerat av Azeriska nationella fronten för att störta Mutalibov. Det följande är ett utdrag ur hans dagbok som publicerades av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter: Jag måste medge att jag för flera år sen mötte flyktingar från Khojali som tillfälligt hade fått bosätta sig i Naftalan. Dessa erkände öppet för mig att på kvällen till den stundande rysk-armeniska offensiven mot Khojali hade staden omringats av [deras trupper]. Flera dagar tidigare innan attacken hade armenierna kontinuerligt varnat befolkningen om den planerade operationen via högtalare och uppmanat civilbefolkningen att överge staden och fly genom omringningen via den humanitära korridoren längs floden Kar-Kar. Enligt Khojali-flyktingars egna ord, hade de använt denna korridor och faktiskt så hade de armeniska soldaterna som varit positionerade bakom korridoren inte öppnat eld mot dem. Några soldater från ANF [Azeriska nationella fronten, ett politiskt parti] hade, av någon anledning, lett en del av flyktingarna i riktning mot byn Nachitjevanik, som under denna period var under kontroll av den armeniska Askeran-bataljonen. Den andra gruppen av flyktingar träffades av artillerield [medan de närmade sig] Aghdam-regionen.[…] Det verkar som att ANF-bataljonerna inte strävade efter befrielse av Khojali-flyktingarna, utan för mer blodbad i deras väg för att störta A. Mutalibov [Azerbajdzjans första president]…[79]

Fatullayev arresterades i april 2007 och dömdes till åtta och halvt års fängelse för att ha skändat den azeriska armén.[80] Det var först efter påtryckningar från Amnesty International och fördömanden från Europadomstolen för mänskliga rättigheter som Fatullayev släpptes fri den 26 maj 2011. Då hade han hunnit avtjäna fyra år av sitt straff.

Politiseringen av Karabach-konflikten har gjort det så gott som omöjligt att få klarhet i vad som hände i Khojali. Det finns motsägelsefulla uppgifter på båda sidor som inte bara pekar ut motparten som skyldig utan även den egna sidan för vad som hände i Khojali. Förhoppningsvis kan en framtida fredlig lösning på konflikten även innebära en oberoende och transparent undersökning av händelserna i Khojali för att fastställa händelseförloppet och skälen till dess tragiska utgång.

65 Stuart Kaufman, Modern Hatreds: The Symbolic Politics of Ethnic War, Cornell University, New York, (Cornell Studies in Security Affairs), 2001, s. 49–66.
66 The State Commission on prisoners of war, hostages and missing persons, Genocide: The Khojali genocide, Baku, 2005; http://www.human.gov.az
67 Nagorno Karabakh Republic, The War of 1991-1994, citat från tidningen Nezavisimya Gazeta, 2 april, 1992.
68 International Committee of the Red Cross, Convention (IV) relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War. Geneva, 12 August 1949; http://www.icrc.org/ihl.nsf/INTRO/380?OpenDocument
69 ”Folkrättsexpert: ’Krigets lagar accepterar civila offer’”, Svenska dagbladet, 18 mars 2011; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/folkrattsexpert-krigets-lagar-accepterar-civila-offer_6020999.svd
70 Helsinki Watch, Bloodshed in the Caucasus: Escalation of the Armed Conflict in Nagorno-Karabakh, New York, September 1992, s. 21.
71 Holly Cartner (Verkställande direktör för Human Rights Watch), Svar till Armeniska regeringens brev angående staden Khojali, Nagorno-Karabakh, 23 mars 1997, Helsingfors.
72 Hayk Demoyan, Levon Melik-Shahnazaryan, The Khojalu Case: A Special Dossier, Jerevan, 2004; http://budapest.sumgait.info/khojaly/main.htm
73 För en rad bilder och bevis besök hemsidan Khojaly: The Chronocle of Unseen Forgery and Falsification, Xocali.net; http://www.xocali.net
74 Ibid.
75 För en engelsk översättning se Ayaz Mutalibov was expatriated for truth about Khojaly, Xocali.net; http://www.xocali.net/EN/ayaz-mutalibov.html
76 Sedan 1992 befinner sig Mutalibov i exil och bor i Moskva.
77 Chingiz Fuadogly Mustafayev, Committee to Protect Journalists, 15 juni 1992; http://www.cpj.org/killed/1992/chingiz-fuad-ogly-mustafayev.php
78 Fatullaev’s Karabakh Diary (fragment), ”They Managed to Evacuate the Cattle, but not the People”, Xocali.net; http://www.xocali.net/EN/realazer.html
79 European Court of Human Rights, Case of Fatullayev v. Azerbaijan, (Application no. 40984/07), Slutgilig dom, Strasbourg, 22 april 2010; http://www.icj.org/img/CASE_OF_FATULLAYEV_v_AZERBAIJAN.pdf
80 Imprisoned journalist Eynulla Fatullayev was released on May 26, 2011, Amnestyinternational.org; 26 maj 2011; http://www.amnestyusa.org/our-work/cases/azerbaijan-eynulla-fatullayev?id=1181071