Eldupphörsavtalet 1994 och försök till fredlig lösning

Förstörelse av historiska spår och historierevisionism

Informationskriget under konfliktens gång intensifierades ännu mer efter eldupphörsavtalet när varje sida försöker framhäva sin rätt till Nagorno-Karabach. Det är knappast förvånande att argumentationen har politiserats för att främja egna intressen. Dock har diskussionen i vissa aspekter gått över styr och man presenterar rena förfalskningar av historien för att hävda sin historiska rätt till området. Den azeriska argumentationen har till och med gått utanför Karabachs gränser där man hävdar att dagens Armenien egentligen är historiskt azeriskt territorium. Detta inkluderar både Karabach och Nachitjevan.[94] Argumentationen i dessa frågor blir stundtals så svag och ytlig att man knappast behöver ha någon djupare kunskap i frågan för att genomskåda att argumenten snarare är starkt vinklade eller tagits helt ur sitt sammanhang.

Som ett komplement till sitt hävdande om den historiska bakgrunden har man även tagit till mer drastiska åtgärder för att sudda ut historiska bevis, nämligen genom fysisk radering av alla spår som kan bekräfta armenisk närvaro i Karabach-regionen med omnejd. Förstörelsen av armeniska monument och byggnader började redan under 1980-talet, men sedan 1998 har Azerbajdzjans regering intensifierat denna kampanj och genomfört en systematisk förstörelse av armeniska monument på sitt territorium för att radera alla spår efter armenisk närvaro. Detta har man i synnerhet gjort i Nachitjevan i rädslan för att armenierna, i likhet med Karabach, ska göra anspråk på Nachitjevan som fram till 1923 och Stalins bortskänkande av området till Azerbajdzjanska SSR faktiskt var en del av Armenien.

En riktig tragedi ägde rum i december 2005 när den azeriska armén, i en sista etapp, jämnade den tusenåriga armeniska kyrkogården i Joulfa, vid gränsen till Iran, med marken Kyrkogården var en av de mest rika samlingarna av khatchkar (armeniska khatch-kar: kors-sten), en form av armenisk runsten. Flera hundra stenar som daterades tillbaka ända till 400-talet krossades av soldater med grävmaskiner varpå de krossade delarna fraktades bort i lastbilar och kyrkogården omvandlades till skjutbana. Hela processen filmades av en armenisk präst på andra sidan av gränsen i nordvästra Iran.[95] Enligt International Council on Monuments and Sites (ICOMOS), hade Azerbajdzjans regering år 1998 avlägsnat 800 khatchkar. Även om förstörelsen stoppades efter protester från FN-organet UNESCO, återupptogs kampanjen fyra år senare och vid januari 2003 hade ”den 1500-åriga kyrkogården jämnats helt med marken” enligt ICOMOS. År 2005 markerade den slutgiltiga förstörelsen av Joulfa.[96] Trots den existerande filmen och bilderna sa den azeriske presidenten Ilham Alijev att anklagelserna är ”en absolut lögn”[97] och senare förbjöds en sanningsdelegation från Europaparlamentet att besöka platsen.[98] Den 5 december 2010 publicerade American Association for the Advancement of Science (AAAS), en rapport om förstörelsen av kyrkogården. Genom att studera satellitbilder kunde AAAS bekräfta att kyrkogården med dess khatchkars hade totalförstörts.[99] De azeriska myndigheterna fortsätter att förneka händelsen.

Azerbajdzjan har i sin tur anklagat armenierna för motsvarande handlingar och menar att historiska azeriska monument i områden under armenisk kontroll har förstörts. Underlaget för dessa anklagelser är dock ganska begränsat och kan sammanfattas i en lista som använts som grund för enstaka internationella resolutioner (FN och Europaparlamentet) som i huvudsak undertecknats av azeriska och turkiska ledamöter.[100] Denna lista omfattar både historiska monument, men även muséer, bibliotek och andra statliga institutioner som har förstörts. Svårigheten med dessa anklagelser är dock det faktum att de saknar konkret underlag och bevisföring om uppsåt. Så gott som alla de nämnda objekten befinner sig nämligen i stridsområden som drabbades av beskjutningar från båda sidor. Studerar man bilder på de objekt som presenteras i de azeriska listorna så kan man tydligt se att det är inte bara de beskrivna objekten som står i ruiner eller har skadats, utan hela omgivningen är i samma skadade skick. Detta skulle sannolikt innebära att skadorna på dessa omtalade objekt uppkom redan under striderna och de ömsesidiga beskjutningarna och inte av armenierna efter eldupphöret. Avsaknaden av uppbyggnad och renovering av de krigsskadade byggnaderna har naturligtvis påskyndat ytterligare skador hos dessa objekt, men detta omfattar samtliga byggnader i området och är inte specifikt för just de värdefulla husen. Detta innebär förstås inte att alla azeriska anklagelser är falska, men det bristfälliga existerande underlaget gör att de azeriska påståendena om armenisk skadegörelse snarare är indicier och generalisering av skadesituationen än konkreta bevis på att armenierna medvetet förstör monument och byggnader för att utradera azeriska spår i området. I jämförelse kan man nämna att de armeniska anklagelserna bygger på bildbevis i form av fotografier och videofilmer som bestyrker monumentens avsiktliga förstörelse under fredstid, men än viktigare, även utanför stridsområdena. Dessutom var t.ex. kyrkogården i Nachitjevan med de hundratals historiska korsstenarna inte ens i närheten av stridszonen så deras förstörelse kan inte påstås ha skett på grund av strider.

Azerbajdzjan anklagar armenierna även för en annan sorts förstörelse av azeriska monument, då man påstår att de armeniska monument och kyrkor som finns i regionen egentligen tillhör kristna albaner, d.v.s. föregångarna till dagens muslimska azerier. Men liknande påståenden saknar vidare förankring i verkligheten och har knappast fått gehör utanför azeriska och turkiska kretsar, något som återspeglas i de signaturer som finns på de tidigare nämnda resolutionerna. Ett liknande argument används om Blå moskén (1786) i Armeniens huvudstad Jerevan som under 1990-talets senare hälft har renoverats med bidrag från den iranska regeringen. Renoveringen har dock kritiserats av den azeriska sidan som påstår att moskén är azerisk och medvetet har förändrats för att dölja dess egentliga ursprung.

94) Se bland andra en artikel om azeriska parlamentets beslut om skapandet av en kommission som skulle studera processen om skapandet av dagens Armenien: Azerbaijan Parliament to Establish Commission to Study Historical Reasons of Giving Irevan to Armenia, Trend.az, 1 februari 2008; http://en.trend.az/news/politics/1125093.html
95) För bilder och video se Armenica.org, Kulturell vandalism eller våldtäkt av historien?, 25 december 2005; http://www.armenica.org/history/se/old-jougha
96) Stephen Castle, ”Azerbaijan ’flattened’ sacred Armenian site,” The Independent, May 30, 2006, http://www.independent.co.uk/news/world/europe/azerbaijan-flattened-sacred-armenian-site-480272.html; Sarah Pickman, Tragedy on the Araxes, i Archaeology.org, 30 juni 2006; http://www.archaeology.org/online/features/djulfa/index.html
97) Ilham Aliyev, All historic, cultural monuments state-protected, uttalande i Assa-Irada, 14 april 2006; http://www.bakutoday.net/aliyev-all-historic-cultural-monuments-state-protected.html
98) Stephen Castle, Azerbaijan ’flattened’ sacred Armenian site, publicerad i The Independent, 30 maj 2006; http://www.independent.co.uk/news/world/europe/azerbaijan-flattened-sacred-armenian-site-480272.html
99) American Association for the Advancement of Science (AAAS), High-Resolution Satellite Imagery and the Destruction of Cultural Artifacts in Nakhchivan, Azerbaijan, Washington DC, 5 december 2010; http://www.aaas.org/news/releases/2010/1208azerbaijan.shtml
100) Se bland andra Parliamentary Assembly, Destruction of Azerbaijani historic monuments, 22 januari 2008; http://assembly.coe.int/Documents/WorkingDocs/Doc08/EDOC11501.pdf