Eldupphörsavtalet 1994 och försök till fredlig lösning

Instabilitet i regionen och enad turkisk-azerisk blockad mot Armenien

Sedan 1993 har Turkiet, som en solidarisk handling mot sina azeriska kusiner, stängt gränsen mot Armenien och kräver att armenierna först ska evakuera Karabach och dess intilliggande armeniskkontrollerade azeriska områdena innan man öppnar gränsen och upprättar normala diplomatiska relationer med sin granne.

För Karabachs del innebär detta att den enda kontakten med omvärlden måste upprätthållas via Armenien. Azerbajdzjan och Turkiet ser dessutom medvetet till att utesluta Armenien och Karabach från alla regionala ekonomiska och industriella projekt för att mer och mer isolera dem, och på så sätt tvinga deras regeringar att gå med på azeriska och turkiska villkor för normaliseringen av relationerna med respektive land. Ett exempel är oljeledningen Baku-Ceyhan som transporterar azerisk olja från Baku till den turkiska hamnen Ceyhan vid Medelhavet. Den kortaste rutten hade varit att dra ledningen rakt genom Nagorno-Karabach och Armenien. Men Azerbajdzjan vägrade att godkänna den kortaste vägen som då skulle passera genom Armenien. Officiellt var det den olösta Karabach-konflikten som hindrade att man drog ledningarna genom Karabach och Armenien till den turkiska hamnstaden. Till slut valde man (den 1 augusti 2002) rutten Baku-Tbilisi-Ceyhan, där ledningen skulle dras runt Armenien och genom Georgien. Detta innebar en längre sträcka på 210 km och en merkostnad på minst en halv miljard USD.[101] Ett annat liknande aktuellt projekt är järnvägen Baku-Tbilisi-Kars som också, genom att kringgå Armenien, har till syfte att medvetet utesluta Armenien och på så sätt exkludera landet från det regionala transportnätet och leda till ytterligare isolering av Armenien.[102] En stor del av den utökade inkomsten av olje- och gasexporten används för inköp av nya och avancerade vapenmaterial, vilket i sin tur underblåser den azeriska krigstonen och hotet om förnyat krig.

Denna policy uppenbaras på ett tydligt sätt i den senaste tidens azeriska uttalanden där man öppet poängterar att armeniska folket har två val ”välstånd utan Karabach eller fattigdom med Karabach”.[103] Denna medvetna politik om att försöka driva Armenien till den gradens fattigdom så att ”folket kommer att till och med sluta tänka på Karabach” har bekräftas mer eller mindre direkt av bland andra Azerbajdzjans president Alijev och andra officiella individer.[104] I sitt tal under en konferens den 28 februari 2012 har president Alijev räknat upp landets ovänner och sagt att ”Först bland våra fiender är världens armenier”.[105] Liknande handlingar och uttalanden ger den armeniska sidan ännu mer skäl till misstänksamhet som menar att denna retorik omkullkastar i högsta grad alla azeriska löften om välvilja gentemot den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach.

101) Armenian Assembly of America, Baku-Ceyhan Energy Transportation Route through Armenia, Washington D.C., 12 April 2002.
102) Denna åsikt har uttalats bl.a. av Azerbajdzjans president Ilham Alijev. Se citat i Emil Danielyan, House Panel Blocks U.S. Funding For ’Anti-Armenian’ Rail Link, RFE/RL, 15 juni 2006; http://origin.azatutyun.am/content/article/1582526.html
103) Galib Mammadov, Nagorno Karabakh Conflict: Armenia’s Victory or Nightmare?, i Foreign Policy Journal, 13 oktober 2011; https://www.foreignpolicyjournal.com/2011/10/13/nagorno-karabakh-conflict-armenias-victory-or-nightmare-2
104) Enes Ibrahim, ’Armenia’s aggressive policies main obstacle for country’s development’, i News.az, 31 oktober 2011; http://news.az/articles/politics/47854. Se även Ilham Alijev, Karabakh’s independence will never be subject of negotiations, Aliyev, i News.az, 13 juli 2011; http://news.az/articles/politics/40321
105) President of Azerbaijan, Closing Speech by Ilham Aliyev at the conference on the results of the third year into the State Program on the socioeconomic development of districts for 2009-2013, Baku, 28 februari 2012; http://en.president.az/articles/4423